Ett minne kom över mig.. Kommer inte riktigt ihåg vilken klass jag gick i men det måste ha varit 4:an, 5:an eller 6:an.

Vi skulle ha glosprov på engelska.

Jag hade kämpat så hårt, gråtit och kallat mamma alla värdens fula ord,

FÖR DET GICK JU INTE OCH LÄRA SIG DESSA JÄVLA ORD!!!!!

Väl på skolan när förhöret skulle vara, och jag va laddad för jag VISSTE ju hur alla ord stavades, så hamnar mina klasskamrater i en faslig diskussion om man ska skriva dom med stora eller små bokstäver! Dom höll på och tjafsa tillsammans med läraren i säker 10 minuter och eftersom jag va lite okoncentrerad redan då, så slutade jag ju och lyssna efter 5 minuter..

Sen kom orden, och jag skrev, ja jäklar vad jag skrev, jag skrev rätt bokstäver i rätt ordning på rätt ord!!! Helt otroligt vad bra det kändes!!

Sen får vi lämna in våra förhörspapper till våra två klasskamrater (som va olika varje vecka för att alla ska få rätta proven nån gång), jag hör hur dom sitter och fnissar och hör jag hur dom vrålar -Terese, DU HADE ALLA FEL!!!

Hela min lilla jord försvann under mig. ALLA FEL, det kunde ju inte vara möjligt. Hur hade detta gått till?? Jo, jag hade skrivit alla orden med stora bokstäver inte med små...

Jag hade alla rätt på orden, men fick alla fel på provet!!

Att läraren inte kom och föklarade läget för mig då, gör mig fortfarande förbannad idag!! Inte nog med det, så avskyr jag och skriva på engelska!!

Vad säger man, tack? Tack du lärare som verkligen missade och fånga upp mig! Hon hade bara behövt sagt att jag hade alla rätt men skrev med fel start på orden... Det lilla! Det enda lilla, lilla!!