Begravningen är bokad.. Dock är det ett väldigt långt tag kvar. Datumet är satt till den 9:e januari. Hade känts bättre o haft den innan vi åker, nu är ju det tunga kvar tills vi kommer hem.. Fast nu har man ju iaf en månad på sig o leva i förnekelse att min vackra farmor har dött. Blir lixom så slutgiltigt när det är begravning. Det är väl då jag iaf brukar förstå att dom inte kommer tillbaka.

Min kära moster sa något väldigt vist härom dagen. Hon sa - Det är inte bara det att man har tappat en mamma eller en pappa, utan det är grejen att nu är man störst. Man har ingen att luta sig tillbaka på. Ingen som täcker upp ryggen på en o som alltid finns där. Jag tyckte det va väldigt smart sagt av henne. Nu kan jag lixom förstå pappa på ett annat sätt. Jag förstår ju att det är jobbigt o förlora en förälder oxå, men jag fick ett extra sätt att se på saken. Jag kan inte tänka mig ett liv utan alla min "vuxna" runt mig. Vad skulle jag göra om jag inte hade alla visa människor runt mig?? Vem skulle passa min rygg?? Vem skulle jag få känna mig liten hos?? Nä, måtte mina föräldrar (ja, alla av dom) överleva mig! Lite egoistiskt kanske men jag vill ju inte vara lessen!!

Puss o Kram