... ligger på sjukhuset. Igår kväll fick hon en stroke! Halvsideförlamad, utan tal o utan sätt att kommunisera. Vi skulle ju ha kalas ikväll o istället har jag suttit på sjukhuset o hållit hennes hand. Tänk vad livet svänger konstigt.

Min vackra farmor, måtte du komma tillbaka till livet igen. Bli den glada, skrattiga, riktiga männsika du alltid varit.

Vad jag är rädd helt plötsligt. Tänk vad man alltid tar alla för given.  Varje gång det händer nått så tänker jag, jag ska alltid vara där, finnas till hands men nånstans så glömmer jag det på vägen till nästa olycka.. Jag finns alltid när det händer nått, det är när livet är som vanligt jag menar. Är det bara jag eller fungerar alla så??

Min vackra farmor har levt ett bra liv. Hon förtjänar inte detta. Hon förtjänar inte o ligga o vara medveten om allt o inte kunna göra nått, inte kunna tala om vad som är fel, inte kunna säga vart det gör ont... Hur ska jag kunna hjälpa när det blir så här?? Hur ska jag kunna laga?? Hur ska jag ordna allt så det blir bra igen??

Min vackra farmor.. Måtte du kämpa, så allt blir bra igen!!! Vad ska jag göra utan dig?? Vem ska jag få skäll av för att jag röker, dricker, är ute o ränner på sena kvällen, inte äter ordentligt, inte klär mig tillräckligt varmt, om du inte kommer tillbaka??? Du e ju min vackra farmor...

Med hopp om livet...